jag hatar när folk jämt tror att allt är så jävla perfekt, att man mår så himla bra. att folk inte ens kan se att man mår dåligt. visst man kanske döljer det bra, men vafan. så jävla onsynligt är det inte? känner man personen så vet man, är det då så jäkla svårt att fråga hur man mår, om något att fel? är det verkligen så svårt att visa att man faktiskt bryr sig? jo, tydligen är det ju så.
bara lite tjafs kan leda till ett stort jävla gräl, bara för man inte fått ut allt som suttit på ens skalle i flera dagar. jag hatar det.
och ursäkta alla svärord, men behöver verkligen skriva ut all min frustration. hatar att sitta inne med saker och inte prata om det, eller få ut det. slutar bara med att jag trycker ner mig själv då.

uppdaterar endast när jag känner för det och verkligen  behöver skriva av mig något. och nuu, denna låten alltså. lyssna!

jag vet inte vad det är med mig längre. vet inte om jag ser i syne. känns bara som att folk som fanns där förr inte finns där för mig längre. jag vet inte var dom står längre.
ibland vill man bara ha bekräftelse, så man vet säkert. samtidigt vill jag inte vara för krävande och pressa det ur människor bara för att jag vill höra det. vill att dom ska säga det själv, men då är risken att man aldrig får det. skulle vara så jävla skönt om någon endaste person visa det för mig, skulle behöva det.
för idag för första gången på länge kändes de som om jag var tillbaka på samma ställe som jag var på för 2 år sen, då man satt tyst och inte kunde vara sig själv.
något känns inte rätt. jag börjar tveka, men det bör jag inte ändå gör jag det.
wah, känns bara jobbigt att vara mig för tillfället. hade inte varit fel att åka utomlands, och bara slippa tänka. leva för stunden och bara vara.